Dem här snart 2 åren jag har spelat basket har varit helt out of mind. Basketen kom in i min värld på höstterminen i 6an. Och just under den perioden var det skit jobbigt med skolan och kompisar. Dem flesta av mina bästa kompisar hade bytt till Engelska skolan, och många av de som jag inte kommit överens med i låg och mellan-stadiet var med till sjätte klass.

Jag och Rebecka(som var en av de som bytt skola) fick för oss att basket var en as cool sport och att vi skulle börja spela i ett lag. Vi spelade lite då och då på skolgården efter att hon hade slutat och kommit till våran skola.  Vi hade kollat runt lite och min pappa hade ringt till KFUM bl.a., och det var egentligen meningen att vi skulle börja i KFUM Örebro , men det skulle dröja ett helt år innan vi fick börja spela. 

Men sen en dag när jag var hemma och käkade lunch så berättade pappa att han hade ringt till en mamma på våran golfklubb Kårsta, som hade en son som spelade i BK Star.(invecklat jagvet) Och hon satt tydligen i styrelsen för laget då, och hon sa att det fanns ett 94-96 lag med tjejer och att det bara var att komma kolla. De tränade på tisdagar och torsdagar ca. 1 ½ timme vardera.
Och gissa om jag blev glad! Jag typ skrek samtidigt som jag ringde Becka och berättade vad som hänt. Vi blev båda jätte taggade och längtade till vi skulle börja.

Ett tag efter det, tisdagen den 30 september åkte vi ner till Almby skolans gympahall. Vi var skitnervösa och satt i bilen med handsvett och jätte pirriga magar. Vi hade ju ingen aning om hur duktiga dem var eller någonting. Men samtidigt hade vi sett fram emot dethär, länge.
Vi gick in i hallen och så träffade vi Lina. Hon var jätte trevlig kommer jag ihåg. Det var ganska många där, och när alla sa sitt namn memorerade jag bara några få som Linn (Hallonqvist), Lina, Malin(tror ja), frida och några mer. Den träningen fick jag och Rebecka lära oss hur man gjorde en Lay-up. Och vi fick höra ungefär 1000 olika regeler som vi skulle lära oss. Här är ungefär de första vi skulle lära oss:
24 sekundersregeln, 8 sek., 5 sek., 3 sek., stegfel, dubbeldribbling, foul(flera typer), bakåtspel, "felaktig" dribbling, poäng med mera med mera...

Haha, jag kommer ihåg att jag satte mig första och andra veckan och lusläste wikipedia om basket och reglerna, och antecknade i en liten skrivbok till-och-med!
Men vi lärde oss hyfsat snabbt spelat och vad som var tillåtet och inte. Vi kom in i lagen eftersom alla var jätte snälla. Hahaha jag kommer oxå ihåg att jag var lite rädd för Frida i början (hon är speciell men underbar).

Och sen första träningen med Zoltan. Nervöst såklart, pappa hade berättat om att han var Örebros bästa basketspelare. Det var första gången jag var i Tennishallen oxå. Träffade honom där precis innan träningen skulle börja. Han var helt cool och bad alla samla sig. Cool är verkligen hans ord tycker jag.
Den var rolig, Zoltan är så bra på många sätt.
Jag gick missade knappt nån träning det året.
Där började mitt basketintresse brinna på riktigt för . Jag gillade verkligen honom. En stor del av att jag inte kunde förstå mig på honom. Men oxå att han var så omtänksam. Och det märkes efter nån månad att han tycker om mig, han hjälpa mig sjukt mycket med mitt skott. Varenda träning tjatade han på att jag skulle upp med bollen i lyften, att göra den där lilla vinken på slutet, och massa annat.
Och efter ett tag kom Zoltans egen tränare Larry på träningarna och hjälpte till. Han var en härlig prick. Oxå han hjälpte mig med mitt skott.
Ja, det är 1 ½ år sedan ganska exakt. På Jullovet 2008 skrev jag på bilddagboken: JAG ÄLSKAR BASKET!!!


Och ja, där var det igång. Och jag har spelat utan nått större avbrott sen dess då jag inte KUNNAT och FÅTT tränat. 
Förutom den här perioden. Tror det var förra veckan på tisdagen jag tillsammans med min pappa bestämde att jag skulle ta en liten paus. Det kände jätte konstigt att sitta och kolla på medans de andra i laget tränade. Det kändes lite sorgset till-och-med. Och på träningen i torsdags hade jag väldigt lite motivation kvar. Visst, jag var taggad på att träna igen, men det kändes inte bra alls när jag väl var där. För ajg hade inte tänk mig för. Det tar ett par träningar att komma tillbaka i formen, även om det gäller ett avbrott på 1 vecka eller 1 månad.
Och när jag kom hem, jag kände mig konstig. För i slutet av träningen hade jag frågat pappa om vi kunde åka hem.

Jag är en sån människa som behöver pep och insperation från många olika håll.
Och nu har jag fått en jävla kick.
Första steget sa pappa till mig att komma ihåg: Ingenting är omöjligt malin. Och efter mycket funderingar så har han rätt. Jag hade tänkt att, "hallå. Dagt att vakna lite. Jag är en tjej som bor i en mellanstor håla i sverige. Vilka är oddsen är att jag skulle kunna bli bäst?
Visst, oddsen kanske är typ 0.5 på 100. Men vafan då ska jag ta mig de 0.5 % och göra verklighet av min dröm!
För det andra som fick mig att börja kämpa igen var ju våran egen Jonas Jerebko. Ha fick mig att tänka om, och tänka rätt!
För han, En svensk liga spelare, Spelar i världens bästa liga. Han har ingen respekt på planen, varesej det är Kobe Bryant eller Vince Carter han möter.
Ska lägga upp ett klipp från YT där dem berättar lite om Jonas. Det är sjukt inspererande och glädjefyllt.

För såhär är det:
Jag ska bli bäst.
Pungt slut.
Och jag är fit for fight för att göra det till verklighet.
Så, det som behövs är:
* En jävla massa vilja
* Hård träning
* Och lite tur
Och jag har och kan fixa dem 3 sakerna.
Det kommer att ta tid. Men om jag visar att jag vill, och att jag är reda att göra nästan vad som helt för att nå mitt mål, då finns det stor chans att jag kommer att lyckas.

Så nu jävlar gott folk, är Malin Karlsson tillbaks, starkare än någonsin! haha ;)


I've got the stubbornness.
I've got the motivation.
I've got the will.
I've got the love.
And I've got the game.